Kärlek
Igår pratade jag med en killkompis om kärlek och hur komplicerat det kan vara ibland.
När man är i början av förhållande-stadiet, har precis lämnat detjandet och börjar kalla det ett förhållande.
Hur lätt saker och ting kan missuppfattas genom lång distans och hur pass skört allting är i början.
Hur förvirrande det kan kännas om allting gå för snabbt och man själv inte hänger med i svängarna, hinner inte känna efter.
Tänk om allting var bestämt, att det fanns mallar för hur förhållandet skulle utvecklas och i vilken takt.
Finns det egentligen några riktlinjer för förhållanden, riktlinjer som; att man efter 2 år förlovar sig, efter 4 år gifter man sig och efter 5 år får man första barnet. Lyckligtvis är inte människor så enkelt drivna, då hade livet varit för förutsägbart.
Idag är det väldigt många som förlovar sig till höger och vänster som om det vore lika vanligt som att pierca öronen, inget emot förlovningen i sig men vissa har inte ens provat bo tillsammans innan de byter ringar. Visst kan man känna en person bra utan att bo under samma tak. Ringen känns mer och mer som en symbol, ett måste för att visa att kärleken är äkta. Sen ifall personerna gifter sig eller inte är en annan femma. Lite så att ringarna kommer först och sen blir man sambos, men som sagt det finns inget rätt eller fel vi gör det som känns rätt =)
Jag har nyligen blivit sambo med Linus. Det hela började när jag kom in på sjuksköterske programmet uppe i Sundsvall, vi hade precis börjat dejta och vi stod inför valet; satsa fullt ut eller pendla. Vi bestämde oss för att ge det en chans, så han flyttade med mig upp. Ett beslut som jag inte ångrar det minsta, vi har bott tillsammans i ca fyra månader och allting blir bara bättre och bättre. Men jag vet att många av mina vänner vart förvånade och frågade "men ni kommer väl bo i olika lägenheter?". Till en början trodde jag att jag ville det, men efter några veckor ändrade jag mig, jag trivs toppen i vår lilla lägenhet på ytters få kvadratmetrar men so what?!
När man är i början av förhållande-stadiet, har precis lämnat detjandet och börjar kalla det ett förhållande.
Hur lätt saker och ting kan missuppfattas genom lång distans och hur pass skört allting är i början.
Hur förvirrande det kan kännas om allting gå för snabbt och man själv inte hänger med i svängarna, hinner inte känna efter.
Tänk om allting var bestämt, att det fanns mallar för hur förhållandet skulle utvecklas och i vilken takt.
Finns det egentligen några riktlinjer för förhållanden, riktlinjer som; att man efter 2 år förlovar sig, efter 4 år gifter man sig och efter 5 år får man första barnet. Lyckligtvis är inte människor så enkelt drivna, då hade livet varit för förutsägbart.
Idag är det väldigt många som förlovar sig till höger och vänster som om det vore lika vanligt som att pierca öronen, inget emot förlovningen i sig men vissa har inte ens provat bo tillsammans innan de byter ringar. Visst kan man känna en person bra utan att bo under samma tak. Ringen känns mer och mer som en symbol, ett måste för att visa att kärleken är äkta. Sen ifall personerna gifter sig eller inte är en annan femma. Lite så att ringarna kommer först och sen blir man sambos, men som sagt det finns inget rätt eller fel vi gör det som känns rätt =)
Jag har nyligen blivit sambo med Linus. Det hela började när jag kom in på sjuksköterske programmet uppe i Sundsvall, vi hade precis börjat dejta och vi stod inför valet; satsa fullt ut eller pendla. Vi bestämde oss för att ge det en chans, så han flyttade med mig upp. Ett beslut som jag inte ångrar det minsta, vi har bott tillsammans i ca fyra månader och allting blir bara bättre och bättre. Men jag vet att många av mina vänner vart förvånade och frågade "men ni kommer väl bo i olika lägenheter?". Till en början trodde jag att jag ville det, men efter några veckor ändrade jag mig, jag trivs toppen i vår lilla lägenhet på ytters få kvadratmetrar men so what?!
Jag tog mitt största och bästa beslut den dagen <3
Kommentarer
Trackback
