Oskyldig som en brud

Känns overkligt att sitta på tåget mot Sundsvall igen, var jag hemma i Stockholm eller var det bara en dröm? Det kändes i alla fall som en dröm i fredags när jag anlände till Arlanda och möttes av Linus och mamma. När vi klev ur bilen och gick in i huset bad Linus mig att blunda. Han tog min hand och ledde mig mot mitt rum, när jag klev in i rummet fick jag öppna ögonen. Där på överkastet låg rosblad formade till "Linus <3 Louise" och ljusen brann i ljusstaken som stod på nattduksbordet bredvid en bukett röda rosor. Hur romantiskt är inte det?! Som tagen ur en film, en dröm med Linus som min prins.

Vi tillbringade resten av dagarna med att ha det mysigt, tråkigt bara att jag drabbades av migrän under nästa hela lördagen. Då var jag inge vidare roligt sällskap men Linus höll om mig ändå. Bara hans närhet får mig att må bra, hans leende och skratt. Ibland dyker min osäkerhet fram och jag undrar varför han valde mig av alla tjejer. Han är för bra för mig, en bättre kille/ kompis/ pojkvänn får man leta efter!
Han är det bästa som har hänt mig (du också Cecilia!)

Att ha sådana starka känslor för någon gör det inte precis lättare vid avsked, speciellt inte när man inte vet hur länge det kommer dröja innan det finns tid för ett återseende. Jag följde med till Arlanda för att lämna av Linus och det smärtar verkligen! Tårarna rann på hemvägen, man blir ju nästan en trafikfara.