Oskyldig som en brud

Jag vet inte om jag kan kalla Sundsvall för mitt hem, vem kallar en plats sitt hem när det inte finns någon här att komma hem till. När jag hoppade av på Arlanda förra tisdagen så mötte pappa upp mig och jag åkte hem till familj och vänner. Här hoppar jag av på en tom perong, eller tom är den inte för självklart ser man alla andra som möter upp sina nära och kära medan jag traskar "hemåt" till lägenheten.... som står helt tom. Här är det ingen som väntar på mig. Skulle mitt tåg bli försenat eller inställt så skulle ingen märka av det. Det är verkligen jobbigt att ha den här känslan och förhoppningsvis kommer den avta allt eftersom då jag kommer in i vardagen igen. På fredag kommer i alla fall kära mor min och hälsar på, det ska bli jätte mysigt!